Vart har den här känslan tagit vägen? Det klagas inte mindre i alla fall. I fikarum och hängandes över maskiner förbannar man sig över chefen som inte fattar någonting, lönen som inte är tillräckligt hög och säkerheten som är alldeles för låg, men det stannar där. Man går inte vidare, man gör inte slag i saken.
Under löneförhandlingar i slutet av 80-talet på dåvarande Volvo Flygmotor(AERO) gick man ut i vild strejk bara på grund av en kommentar av en chef. Förhandlingarna stod stilla och facket gjorde ingenting.
-Ni kommer inte få mer än max ett par skyddsskor extra per år, lär han ha sagt lite spydigt. Detta resulterade i att knappt någon jobbade dagen efter, på någon avdelning. Enligt en arbetare så kom han som vanligt och stämplade in på morgonen och blev mött i dörren av en gubbe som sa till honom att ”Du jobbar inte idag!”.
-Det var bara att vända och åka hem igen annars hade man väl fått stryk, skrattade han fram när han mindes tillbaka.
Strejken varade bara i en dag, men förhandlingarna satte mycket riktigt igång och det resulterade i nya avtal som var fördelaktiga för arbetarna. Bland mycket annat fick man ett par nya skyddsskor per år. Alla som inte jobbade fick en skriftlig varning, vilket då var i stort sett alla, så den hade ingen direkt betydelse.
Vad har hänt med andan hos den svenske arbetaren? Visst är det tuffare tider och vi står inför en enorm finanskris, men det har ju inte varit något hindrande historiskt sett, viljan att förändra kan väl inte bara försvinna? Framtiden får utvisa om arbetarna kommer återta sitt kritiska agerande, för att skapa bättre arbetsförhållanden.
Daniel Magnusson
TV-Produktion
3